USA i mars 2015, del 1

I

I slutet av mars åkte Jen och jag till USA. Resan tog oss denna gång till den amerikanska östkusten. Vi landade och flög hem från Dulles International Airport i Virginia, strax väster om Washington DC.

Vi tillbringade några av resans första och den sista dagen i DC. Under resan Instagrammade jag en del om vad vi upplevde och framför allt, vad vi käkade! En av mina följare mailade en del frågor och jag har valt att besvara dem i ett par inlägg här på bloggen.

Låt mig börja med att be om ursäkt för de ibland taskiga bilderna. Som vanligt använde jag mobilkameran och ljusförhållandena var på vissa ställen mer än undermåliga för fotografering.

Förra gången vi reste till Amerika drabbades jag hårt av jetlag och även denna gång kände jag mig till en början ganska färdig. Detta hade jag kallt räknat med och därför hade vi varken bokat eller bestämt någonstans att äta middag första kvällen. Det gjorde att vi hamnade på Circa at Dupont, ett stenkast från vårt hotell, där jag beställde sliders med biff, lökringar och aioli på pepparrot och blåmögelost. Enkelt och gott och värt att hålla sig vaken för!

Petite Filet Sliders på Circa at Dupont.

Första morgonen i DC vaknade vi upp till snöstorm och bara ett par plusgrader. Det ändrades dock snabbt och när vi på eftermiddagen andra dagen dagen gav oss ut på en cykeltur hade det plötsligt blivit vår med strålande solsken och över 15 grader varmt.

Jag hade innan resan via Twitter kontaktat Martin Gelin som skrivit boken Den nya amerikanska maten: En resa genom världens roligaste matkultur (tillsammans med Emil Arvidson) och fått en hel del tips på restauranger i DC. Eftersom vi endast skulle vara i huvudstaden några dagar innan vi ställde kosan söderut hade vi bestämt oss för två av dessa. Dels moderna japanska Daiakaya i Chinatown, dels lika moderna men amerikanska Rose's Luxury på åttonde gatan i Eastern Market/Barracks Row i den sydöstra delen av staden.

Vi bokade snabbt ett bord på Diakaya men Rose's Luxury tar inte emot bordsbeställningar och därför lämnade vi en dag öppen. Vi förstod att det inte skulle bli helt lätt att få platser en lördagskväll men hade ändå vissa förhoppningar. De sjönk dock efterhand som resan närmade sig och Rose's Luxury dök upp i fler och fler media som en av USA:s för närvarande hetaste restauranger.

Jag studerar menyn på Elisabeth's Gone Raw. Vi var där ganska tidigt på
kvällen och även om matsalen ser tom ut på bilden blev det snart fullsatt.

Vi hade också bokat bord på Elisabeth's Gone Raw i downtown. En vegansk restaurang som serverar raw food och som endast har öppet en kväll i veckan. Restaurangen som drivs av Elizabeth Petty som också ligger bakom The Catering Company of Washington, erbjuder enbart en sexrätters avsmakningsmeny för $75 som ser olika ut varje fredag. Det går också att beställa vinpaket men vi bestämde oss istället för en flaska 2012 Marsanne från Qupé i Los Olivos, Kalifornien.

Självklart blir det en kompromiss med ett istället för fyra viner men vinet visade sig vara en riktigt hygglig sådan. Kompromiss alltså! Uppmärksamma läsare känner till att jag i största möjliga utsträckning undviker biodynamiska viner och vet att Qupé som numera ägs av Terroir Selections, drivs efter Rudolf Steiners uppenbarelser och påhitt. Jag har dock aldrig förnekat att biodynamiker kan göra utmärkta viner och ibland får smak gå före principer. Det är jag glad att de fick denna kväll.

En kompromiss till avsmakningsmenyn på Elisabeth's Gone Raw men
Qupé Marsanne visade sig vara en utmärkt sådan.

På Elisabet's Gone Raw är maten pureéad, pulveriserad, rökt, torkad, avfuktad eller helt obehandlad. Det smakade oerhört bra och vi blev imponerade av den uppfinningsrikedom och nya sätt att se på och behandla råvarorna som raw food rörelsen gett upphov till. Här finns mycket att hämta för oss som kanske inte är troende utan mer av mat och matlagningsintresserade flexitarianer.

Förrätt med bland annat drakfrukt, röd paprika och saffran på
Elisabeth's Gone Raw. 

Framåt huvudrätten - rökt tomatpaj med champinjon, mandel- och kummincrème samt rotselleri- och fänkålspurée, började metodens begränsningar framträda. En sexrätters fine diningmeny kanske inte är rätt forum för denna typ av matlagning? Även om smakerna är fantastiska inträdde en viss mättnad på avfuktad och puréead mat. Desserten bestående av pärontarte med kokos- och fruktglass kom därför som en positiv överraskning som gav oss tron tillbaka. Strålande gott och en skön avslutning på den sena kvällen!

Avsmakningsmenyn på Elisabeth's Gone Raw fredag 20 mars, 2015.

Ben's Chili Bowl är varken nytt eller hett men inte desto mindre något av en institution i Washington DC. framför allt för sin roll under upploppen som följde på mordet av Martin Luther King Jr i Memphis 1968. Ben's Chili Bowl besöktes då av såväl poliser och brandmän som av protesterande. Enligt legenden var det aktivisten Stokely Carmichael, vid denna tidpunkt en av ledarna i the Black Panther Party och med rötter i Trinidad (precis som restaurangens ägare Ben Ali) som undrade om restaurangen kunde ha öppet efter utegångsförbudet. Något man också fick tillstånd till.

Ben's Chili Bowl är ett av få hus i Shaw som överlevt både upploppen
1968 och senare ombyggnader av området. 

Restaurangen överlevde upploppen och även de stora ombyggnaderna av området Shaw under 1980- och början av 1990-talet då tunnelbanestationen U Street Station färdigställdes.

I dag är Ben's Chili Bowl mest känd för att den trots sin oansenlighet, då och då besöks av både lokala och globala kändisar. Det var här till exempel här som Nightlines Ted Koppel höll sin avskedsfest när han pensionerade sig från det populära programmet och efter Obamas besök 2009 äter hela hans familj gratis på Ben's Chili Bowl. Hur ofta de kommer att utnyttja det privilegiet återstår att se...

Ben's Chili Fries - Breakfast for Champions! Korven fick inte plats på bilden...

Vi var där för frukost och beställde Chili Dogs och Chili Fries med hett kaffe. Allt man behöver för att orka med en vårdag i Washington! Det smakade helt OK men som sagt, platsen är intressantare än maten.

Något besök på Rose's Luxury blev det tyvärr inte trots två försök. Restaurangen öppnade klockan 5 och vid första försöket var vi där en timme senare. Hovmästaren berättade att de första hade börjat köa redan 14.30 och att väntelistan var så lång att det inte fanns en chans att det skulle bli någon öppning under kvällen. Vi frågade efter alternativ i området och fick tips om Beucherts Saloon.

Bartenden på Beucherts Saloon blandade utmärkta drinkar.

Det visade sig vara ett utmärkt tips! Vi drack några fantastisk drinkar och jag åt en mycket god fläskrätt med sötpotatisdumplings, grillade äppleskivor och äpplesmör, bakade schalottenlökar och chili- och cidersky. Vansinnigt bra! Det var också på Beucherts Saloon som jag drack det godaste glaset vin på hela resan - en 2010 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från Ladera Vineyards.

Fantastisk saftig lokal gris på Beucherts.

För övrigt var det sisådär med vin på glas under i stort sett hela resan. Hela flaskor fanns det intressantare utbud av men sådana beställde vi inte lika ofta. Jag hade dessutom föresatt mig att passa på att prova vin från andra delstater än de klassiska på västkusten. Fast ärligt talat var till exempel Blaufränkisch från Finger Lakes eller rosa mousserande från North Carolina inte något som föll mig på läppen.

Kapitolium under renovering.

Självklart passade vi på att besöka en del sevärdheter när vi befann oss i USA:s huvudstad. Vi hyrde cyklar och tillbringade en eftermiddag i The National Mall med alla dess monument. Trots timmarna där, kändes det som om vi bara hann nosa på sådant vi sett i så många filmer och tv-serier.

Kapitolium med Senaten och Representanthuset var inte riktigt att känna igen. Domen var inpackat i byggnadsställningar och presenningar och höll på att restaureras. Inte heller Lincoln Memorial Reflecting Pool såg ut som på TV eftersom den saknade vatten. Lincoln själv var däremot sig lik även om det var betydligt fler människor och kollade på honom än när skummisarna på film stämmer träff nedanför hans stora skor.

Fabror Abbe

Den andra av Martin Gelins tips blev den enda restaurangen vi åt på två gånger. Diakaya är en ganska liten och väldigt högljudd restaurang med fokus både på mat och drinkar. Rätterna är ganska små och delas med fördel. Vid första besöket åt vi åtta men när vi återvände blev det tolv. Här finns helt enkelt så mycket gott att det är svårt att hejda sig. Att DJ:n dessutom spelade utmärkt, deep, old school vokal house gjorde att stämningen i lokalen hamnade på topp!

Jen på Diakaya med urgoda drinken Catching Flies som innehåller irländsk
whisky, flädervinäger, citron och apelsinblomshonung.

Kökschefen Katsuya Fukushima lagar mat med rötterna i Tokyo men med influenser från hela världen, framför allt USA och Mexico. På Diakaya var allt otroligt gott men värt ett extra omnämnande är till exempel brysselkålen med pork belly, den stekta enokisvampen med misosmör, den grillade bläckfisken med potatispurée, oxtungan med jalapeño och torskromspaghettin. Eller den grillade avokadon med ponzusås... Jag hade kunnat fortsätta men väljer att sluta här. Så mycket gott!

Japansk shishitopaprika med stekt ägg och ångad, krossad och lättfriterad
potatis med soyasmör och kryddig torskrom. 

Även om vi inte var i Kalifornien för att besöka vingårdar var jag så klart inställd på att handla några intressanta viner att ta med hem. Självklart sådana som inte är så lätta att hitta i Sverige. Jag hade tänkt mig att vara måttfull och planen var att handla två röda viner och att leta upp en butik som hade Hanzell Chardonnay. Ett vin jag nyligen provat för första gången och som jag tyckte var ganska fantastiskt.

Vinerna jag köpte på resan kommer med stor sannolikhet presenteras
mer ingående på bloggen någon gång i framtiden.

I slutändan blev det två cab, en pinot och en zin. Någon Hanzell hittade vi inte men Circle Wine & Spirits lovade att de kunde beställa en flaska som vi kunde hämta i butiken innan vi flög hem. Något de också lyckades med.

De fyra röda köpte jag i det välbärgade området Georgetown på MacArthur Beverages som hade ett mycket bra utbud av intressanta viner från Kalifornien. Dessutom var det tydligen rea på allt i butiken eftersom alla flaskor var märkta med röda prislappar. Hur som helst, jag fick ypperlig service av den brittiske butikschefen och i ett nafs var nästan hela reskassa bortblåst!

Det här var första delen av vår resa. I ett senare inlägg tänkte jag skriva några rader till vår lilla road trip som startade och slutade i DC och som tog oss genom Virginia,  North och South Carolina och in i Georgia. Läs del 2 här.

Japp, precis så roligt var det i DC!