2006 Cline Cellars Zinfandel CaliforniaEn gammal favorit som jag inte smakat i den på Sb aktuella årgången förrän nu. Cline Zinfandel är inte en ren zin utan en blandning bestående av; 75% Zinfandel, 13% Carignan, 6% Mourvèdre och 3% Barbera. Resterande 3% druvor har Cline Cellars inte namngett.
Det som har gjort vinet till en personlig favorit hos mej har varit Clines förmåga att balansera mellan att vara en mjuk Zinfandel-fruktbomb och ändå inte falla över kanten ner i syltburken utan bara doppa i stortån. Ovanpå detta har vinet haft en liten aning behövlig stramhet.
06:ans doft är såklart fullpackad med frukt. Röda- och mörka bär dominerar, främst körsbär och björnbär men det finns också en antydan om peppar och vanilj. Eller förresten mer än en antydan, speciellt av det sistnämnda.
I smaken blir det lite mer sylt, mer än vad jag minns från tidigare årgångar men den är någorlunda kontrollerad och hålls tillbaka av örter och kryddighet. Brända fat gör sig klart påminda. Cline använder 22% nya franska ekfat med något man kallar för “a medium toast level”.
Kanske inte ett lika bra vin som jag minns det (eller är det årgångsvariation?) men fortfarande ett utmärkt budgetvin för zinskallar som precis som jag inte riktigt uppskattar de värsta syltexperimenten och som utmärkt kommer att ackompanjera burgare eller grillat fläskkött och som inte har några allvarliga utmanare i prisklassen. I dag äter jag lite rester och vinet fungerar bra till den rökiga fläskfilén och körsbärssåsen från i går men i dag med ett potatismos gjort med hårt brynt smör.
Det som har gjort vinet till en personlig favorit hos mej har varit Clines förmåga att balansera mellan att vara en mjuk Zinfandel-fruktbomb och ändå inte falla över kanten ner i syltburken utan bara doppa i stortån. Ovanpå detta har vinet haft en liten aning behövlig stramhet.
06:ans doft är såklart fullpackad med frukt. Röda- och mörka bär dominerar, främst körsbär och björnbär men det finns också en antydan om peppar och vanilj. Eller förresten mer än en antydan, speciellt av det sistnämnda.
I smaken blir det lite mer sylt, mer än vad jag minns från tidigare årgångar men den är någorlunda kontrollerad och hålls tillbaka av örter och kryddighet. Brända fat gör sig klart påminda. Cline använder 22% nya franska ekfat med något man kallar för “a medium toast level”.
Kanske inte ett lika bra vin som jag minns det (eller är det årgångsvariation?) men fortfarande ett utmärkt budgetvin för zinskallar som precis som jag inte riktigt uppskattar de värsta syltexperimenten och som utmärkt kommer att ackompanjera burgare eller grillat fläskkött och som inte har några allvarliga utmanare i prisklassen. I dag äter jag lite rester och vinet fungerar bra till den rökiga fläskfilén och körsbärssåsen från i går men i dag med ett potatismos gjort med hårt brynt smör.
