USA i mars 2015, del 1

I

I slutet av mars åkte Jen och jag till USA. Resan tog oss denna gång till den amerikanska östkusten. Vi landade och flög hem från Dulles International Airport i Virginia, strax väster om Washington DC.

Vi tillbringade några av resans första och den sista dagen i DC. Under resan Instagrammade jag en del om vad vi upplevde och framför allt, vad vi käkade! En av mina följare mailade en del frågor och jag har valt att besvara dem i ett par inlägg här på bloggen.

Låt mig börja med att be om ursäkt för de ibland taskiga bilderna. Som vanligt använde jag mobilkameran och ljusförhållandena var på vissa ställen mer än undermåliga för fotografering.

Förra gången vi reste till Amerika drabbades jag hårt av jetlag och även denna gång kände jag mig till en början ganska färdig. Detta hade jag kallt räknat med och därför hade vi varken bokat eller bestämt någonstans att äta middag första kvällen. Det gjorde att vi hamnade på Circa at Dupont, ett stenkast från vårt hotell, där jag beställde sliders med biff, lökringar och aioli på pepparrot och blåmögelost. Enkelt och gott och värt att hålla sig vaken för!

Petite Filet Sliders på Circa at Dupont.

Första morgonen i DC vaknade vi upp till snöstorm och bara ett par plusgrader. Det ändrades dock snabbt och när vi på eftermiddagen andra dagen dagen gav oss ut på en cykeltur hade det plötsligt blivit vår med strålande solsken och över 15 grader varmt.

Jag hade innan resan via Twitter kontaktat Martin Gelin som skrivit boken Den nya amerikanska maten: En resa genom världens roligaste matkultur (tillsammans med Emil Arvidson) och fått en hel del tips på restauranger i DC. Eftersom vi endast skulle vara i huvudstaden några dagar innan vi ställde kosan söderut hade vi bestämt oss för två av dessa. Dels moderna japanska Daiakaya i Chinatown, dels lika moderna men amerikanska Rose's Luxury på åttonde gatan i Eastern Market/Barracks Row i den sydöstra delen av staden.

Vi bokade snabbt ett bord på Diakaya men Rose's Luxury tar inte emot bordsbeställningar och därför lämnade vi en dag öppen. Vi förstod att det inte skulle bli helt lätt att få platser en lördagskväll men hade ändå vissa förhoppningar. De sjönk dock efterhand som resan närmade sig och Rose's Luxury dök upp i fler och fler media som en av USA:s för närvarande hetaste restauranger.

Jag studerar menyn på Elisabeth's Gone Raw. Vi var där ganska tidigt på
kvällen och även om matsalen ser tom ut på bilden blev det snart fullsatt.

Vi hade också bokat bord på Elisabeth's Gone Raw i downtown. En vegansk restaurang som serverar raw food och som endast har öppet en kväll i veckan. Restaurangen som drivs av Elizabeth Petty som också ligger bakom The Catering Company of Washington, erbjuder enbart en sexrätters avsmakningsmeny för $75 som ser olika ut varje fredag. Det går också att beställa vinpaket men vi bestämde oss istället för en flaska 2012 Marsanne från Qupé i Los Olivos, Kalifornien.

Självklart blir det en kompromiss med ett istället för fyra viner men vinet visade sig vara en riktigt hygglig sådan. Kompromiss alltså! Uppmärksamma läsare känner till att jag i största möjliga utsträckning undviker biodynamiska viner och vet att Qupé som numera ägs av Terroir Selections, drivs efter Rudolf Steiners uppenbarelser och påhitt. Jag har dock aldrig förnekat att biodynamiker kan göra utmärkta viner och ibland får smak gå före principer. Det är jag glad att de fick denna kväll.

En kompromiss till avsmakningsmenyn på Elisabeth's Gone Raw men
Qupé Marsanne visade sig vara en utmärkt sådan.

På Elisabet's Gone Raw är maten pureéad, pulveriserad, rökt, torkad, avfuktad eller helt obehandlad. Det smakade oerhört bra och vi blev imponerade av den uppfinningsrikedom och nya sätt att se på och behandla råvarorna som raw food rörelsen gett upphov till. Här finns mycket att hämta för oss som kanske inte är troende utan mer av mat och matlagningsintresserade flexitarianer.

Förrätt med bland annat drakfrukt, röd paprika och saffran på
Elisabeth's Gone Raw. 

Framåt huvudrätten - rökt tomatpaj med champinjon, mandel- och kummincrème samt rotselleri- och fänkålspurée, började metodens begränsningar framträda. En sexrätters fine diningmeny kanske inte är rätt forum för denna typ av matlagning? Även om smakerna är fantastiska inträdde en viss mättnad på avfuktad och puréead mat. Desserten bestående av pärontarte med kokos- och fruktglass kom därför som en positiv överraskning som gav oss tron tillbaka. Strålande gott och en skön avslutning på den sena kvällen!

Avsmakningsmenyn på Elisabeth's Gone Raw fredag 20 mars, 2015.

Ben's Chili Bowl är varken nytt eller hett men inte desto mindre något av en institution i Washington DC. framför allt för sin roll under upploppen som följde på mordet av Martin Luther King Jr i Memphis 1968. Ben's Chili Bowl besöktes då av såväl poliser och brandmän som av protesterande. Enligt legenden var det aktivisten Stokely Carmichael, vid denna tidpunkt en av ledarna i the Black Panther Party och med rötter i Trinidad (precis som restaurangens ägare Ben Ali) som undrade om restaurangen kunde ha öppet efter utegångsförbudet. Något man också fick tillstånd till.

Ben's Chili Bowl är ett av få hus i Shaw som överlevt både upploppen
1968 och senare ombyggnader av området. 

Restaurangen överlevde upploppen och även de stora ombyggnaderna av området Shaw under 1980- och början av 1990-talet då tunnelbanestationen U Street Station färdigställdes.

I dag är Ben's Chili Bowl mest känd för att den trots sin oansenlighet, då och då besöks av både lokala och globala kändisar. Det var här till exempel här som Nightlines Ted Koppel höll sin avskedsfest när han pensionerade sig från det populära programmet och efter Obamas besök 2009 äter hela hans familj gratis på Ben's Chili Bowl. Hur ofta de kommer att utnyttja det privilegiet återstår att se...

Ben's Chili Fries - Breakfast for Champions! Korven fick inte plats på bilden...

Vi var där för frukost och beställde Chili Dogs och Chili Fries med hett kaffe. Allt man behöver för att orka med en vårdag i Washington! Det smakade helt OK men som sagt, platsen är intressantare än maten.

Något besök på Rose's Luxury blev det tyvärr inte trots två försök. Restaurangen öppnade klockan 5 och vid första försöket var vi där en timme senare. Hovmästaren berättade att de första hade börjat köa redan 14.30 och att väntelistan var så lång att det inte fanns en chans att det skulle bli någon öppning under kvällen. Vi frågade efter alternativ i området och fick tips om Beucherts Saloon.

Bartenden på Beucherts Saloon blandade utmärkta drinkar.

Det visade sig vara ett utmärkt tips! Vi drack några fantastisk drinkar och jag åt en mycket god fläskrätt med sötpotatisdumplings, grillade äppleskivor och äpplesmör, bakade schalottenlökar och chili- och cidersky. Vansinnigt bra! Det var också på Beucherts Saloon som jag drack det godaste glaset vin på hela resan - en 2010 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från Ladera Vineyards.

Fantastisk saftig lokal gris på Beucherts.

För övrigt var det sisådär med vin på glas under i stort sett hela resan. Hela flaskor fanns det intressantare utbud av men sådana beställde vi inte lika ofta. Jag hade dessutom föresatt mig att passa på att prova vin från andra delstater än de klassiska på västkusten. Fast ärligt talat var till exempel Blaufränkisch från Finger Lakes eller rosa mousserande från North Carolina inte något som föll mig på läppen.

Kapitolium under renovering.

Självklart passade vi på att besöka en del sevärdheter när vi befann oss i USA:s huvudstad. Vi hyrde cyklar och tillbringade en eftermiddag i The National Mall med alla dess monument. Trots timmarna där, kändes det som om vi bara hann nosa på sådant vi sett i så många filmer och tv-serier.

Kapitolium med Senaten och Representanthuset var inte riktigt att känna igen. Domen var inpackat i byggnadsställningar och presenningar och höll på att restaureras. Inte heller Lincoln Memorial Reflecting Pool såg ut som på TV eftersom den saknade vatten. Lincoln själv var däremot sig lik även om det var betydligt fler människor och kollade på honom än när skummisarna på film stämmer träff nedanför hans stora skor.

Fabror Abbe

Den andra av Martin Gelins tips blev den enda restaurangen vi åt på två gånger. Diakaya är en ganska liten och väldigt högljudd restaurang med fokus både på mat och drinkar. Rätterna är ganska små och delas med fördel. Vid första besöket åt vi åtta men när vi återvände blev det tolv. Här finns helt enkelt så mycket gott att det är svårt att hejda sig. Att DJ:n dessutom spelade utmärkt, deep, old school vokal house gjorde att stämningen i lokalen hamnade på topp!

Jen på Diakaya med urgoda drinken Catching Flies som innehåller irländsk
whisky, flädervinäger, citron och apelsinblomshonung.

Kökschefen Katsuya Fukushima lagar mat med rötterna i Tokyo men med influenser från hela världen, framför allt USA och Mexico. På Diakaya var allt otroligt gott men värt ett extra omnämnande är till exempel brysselkålen med pork belly, den stekta enokisvampen med misosmör, den grillade bläckfisken med potatispurée, oxtungan med jalapeño och torskromspaghettin. Eller den grillade avokadon med ponzusås... Jag hade kunnat fortsätta men väljer att sluta här. Så mycket gott!

Japansk shishitopaprika med stekt ägg och ångad, krossad och lättfriterad
potatis med soyasmör och kryddig torskrom. 

Även om vi inte var i Kalifornien för att besöka vingårdar var jag så klart inställd på att handla några intressanta viner att ta med hem. Självklart sådana som inte är så lätta att hitta i Sverige. Jag hade tänkt mig att vara måttfull och planen var att handla två röda viner och att leta upp en butik som hade Hanzell Chardonnay. Ett vin jag nyligen provat för första gången och som jag tyckte var ganska fantastiskt.

Vinerna jag köpte på resan kommer med stor sannolikhet presenteras
mer ingående på bloggen någon gång i framtiden.

I slutändan blev det två cab, en pinot och en zin. Någon Hanzell hittade vi inte men Circle Wine & Spirits lovade att de kunde beställa en flaska som vi kunde hämta i butiken innan vi flög hem. Något de också lyckades med.

De fyra röda köpte jag i det välbärgade området Georgetown på MacArthur Beverages som hade ett mycket bra utbud av intressanta viner från Kalifornien. Dessutom var det tydligen rea på allt i butiken eftersom alla flaskor var märkta med röda prislappar. Hur som helst, jag fick ypperlig service av den brittiske butikschefen och i ett nafs var nästan hela reskassa bortblåst!

Det här var första delen av vår resa. I ett senare inlägg tänkte jag skriva några rader till vår lilla road trip som startade och slutade i DC och som tog oss genom Virginia,  North och South Carolina och in i Georgia. Läs del 2 här.

Japp, precis så roligt var det i DC!

2013 K Vintners Viognier Art den Hoed Vineyard

2013 K Vintners Viognier Art den Hoed Vineyard

Vårens överraskning på Sb:s hyllor kommer från Charles Smiths K Vintners. Jag tycker Viognier Van den Hoed Vineyards är Systemets bästa och roligaste vita vin på länge. För 175 spänn är det definitivt årets hittills bästa köp! Det finns i skrivande stund fortfarande en hel del flaskor kvar i Sb butiker runtom i landet.  

Det enda negativa jag kan säga om K Vintners Viognier Van den Hoed Vineyard är att det är en ganska otypisk Viognier. Att detta skulle vara negativt håller nog inte alla med mig om. Jag har förstått att det finns en hel del vinälskare som inte alls förstår charmen hos Viognier.  

900 flaskor 2013 K Vintners Viognier Art den Hoed Vineyard släpptes på Sb den 6 mars. Det är Handpicked som importerar vinerna från Charles Smith och K Vintners. Vingården ligger 400 m ö h i Yakima Valley, Washington State och planterades så sent som 2000 och 2006. Vinet gjordes på hela druvklasar och har jäst på sin egen jäst i neutrala fat med veckovis battonage. Alkoholhalten har hamnat på 14,2 procent.   

Vi lagar en enkel pastarätt med räkor, musslor och bläckfiskringar i en sås på vin och grädde. Det blir till och med bättre än förväntat! Dessutom fungerar maten strålande till det härliga vinet från Washington State. 

För att göra tillvaron ännu enklare denna fredagskväll har vi köpt Icas frysta skaldjursmix med blåmusslor, venusmusslor, räkor och bläckfiskringar. Att bläckfisk inte är ett skaldjur väljer vi att enbart notera*. 

Jag tvivlar inte ett dugg på att pastasåsen hade kunnat bli ännu bättre om vi köpt färska blåmusslor, handskalat räkorna, kokat fond på skalen och adderat t ex lök eller purjolök. Det får bli nästa gång. Nu var enkelhet och tidsbrist viktigare faktorer än hantverket. Vi adderade ändå lite lyx genom fantastisk, svindyr pasta från Rustichella d' Abruzzo.

Spaghetti med calamares, räkor och musslor  

4 port  

400 g spaghetti 

Salt 

1 paket a 350 g fryst skaldjursmix, tinad 

2 vitlöksklyftor, tunt skivade 

1 msk smör 

1 dl vitt vin 

2,5 dl vispgrädde 

1/2 dl bladpersilja, strimlad 

Vitpeppar 

Salt 

1 citron, skuren i grova klyftor 

Körsbärstomater  

Koka spaghetti al dente enligt anvisning på förpackningen var inte så noga när du silar bort kokvattnet. Någon halvdeciliter får gärna vara kvar. Stek vitlök och skaldjursmix på medelvärme i 1-2 min. Tillsätt vin och grädde. Höj värmen och koka upp. Stäng av plattan och låt såsen puttra vidare i ca 3 min. Smaka av med peppar och salt. Blanda såsen och persiljan i pastan. Servera med citronklyfta, svartpeppar och några körsbärstomater.   

*Bläckfiskar (Cephalopoda) är en klass inom blötdjuren. 

2009 Shafer Relentless

2009 Shafer Relentless

Till vardags äter Jen och jag sällan kött. Istället blir det fisk en eller ett par gånger i veckan och i övrigt nästan uteslutande grönsaker. Däremot gillar vi bra kött och väljer gärna att steka en biff till middag en lördagskväll och plocka fram en bra flaska rödtjut. 

Utskuren biff hamnar däremot aldrig i vår stekpanna. Inte för att det är något fel på denna del av kon. Det handlar om namnet.  Utskuren biff låter så tråkigt, menlöst, oattraktivt och vardagligt att jag vägrar fira helg med en sådan på min talrik. Att tillsätta en utredning för att kalla den utskurna biffen något värdigare borde vara en prioriterad fråga för landsbygdsminister Sven-Erik Bucht!

Clubstek däremot som är samma kött som den utskurna biffen men med ben och fettrand kvar, köper och lagar jag gärna när tillfälle ges och ett sådant dök upp för några veckor sedan. 

Clubstek

Köttet serverade vi med sauterad svartkål, pommes på sötpotatis och en kryddig majonnäs med Arirangs goda Katzusås. Ur vinförrådet plockade vi fram en flaska 2009 Relentless från Shafer. Relentless är en blandning av Syrah och Petite Sirah och i årgång 2009 var andelen Petite Sirah 18%. Det är ovanligt mycket. Som en jämförelse kan nämnas att 2011 som är aktuell årgång på Sb, innehåller 91% Syrah och 9% Petite Sirah.

Vinet har en härlig doft med mörka bär som körsbär, vinbär och björnbär. Vi hittar också fat, rökt korv och viol. Även smaken domineras av mörka bär. Här finns framför allt blåbär och björnbär men också mörk choklad och även fatlagringen på 100% nya franska fat är tydlig. Vinet är fortfarande ungt med en hel del tanniner och vi störs en del av att alkoholen inte är speciellt väl integrerad. Alkoholhalten i vinet är höga 15.8%.

2009 Relentless är ett strålande vin! Jag betalade 495 kr/flaska på Sb våren 2013.Årgången är kanske inte den starkaste vi testat men ett gott råd till den som har 2009 liggande i garderoben, är ändå att låta flaskorna fortsätta vila ett eller ett par år.   

Clubstek med sauterad svartkål, pommes på sötpotatis och Katzumayo.

Bloglovin'

Blev uppmärksammad på att jag inte fanns på Bloglovin'. Därför rättade jag till det och blev då uppmanad att klistra in nedanstående text.

Follow my blog with Bloglovin

2012 Ridge Chardonnay Estate

2012 Ridge Chardonnay Estate 

Min kärlek till vin från Kalifornien startade med Ridge. Jag minns inte exakt när detta var men en grov uppskattning är någon gång mellan 1988 och 1992 och vinet jag föll för var en alldeles för ung Cabernet Sauvignon Santa Cruz Mountains som vinet hette då. Firmans Chardonnay Estate upptäckte jag först långt senare men är barnsligt förtjust i dem vissa årgångar och 2012 är just en sådan. 

Vinet som släpptes på Sb i december är tyvärr slut. Det fanns endast 180 flaskor att dela på och de kostade 349 kr. Det är ett bra pris trots att det är mycket pengar och förmodligen skulle Ridge och importören Vinunic kunna krama ut betydligt mycket mer ur Ridgefantaster som mig. 

Jen och jag bestämmer oss för att dricka vinet både till primi och secondi. Vi börjar med risotto och smörstekta champinjoner. Svamp och Chardonnay en svårslagen kombo!

Ridge Chardonnay Estate 2012 har en krämigt gräddig men också fruktig doft. Päron är mest tydliga men här finns också citron, aprikos och blandade tropiska frukter. Fatlagringen är tydlig med ceder och vanilj. Vi hittar också hasselnötter och något som påminner om köttgryta med lagerblad.    

Risotto med smörstekta champinjoner.

Till huvudrätt ugnssteker vi kycklingfilé från Fridhill på Österlen. Där får kycklingen växa i cirka 70 dagar innan slakt, istället för strax över en månad som är den ålder då svenskodlade kycklingar uppnår slaktvikt på runt 2 kg. Det som mest skiljer Fridhills kyckling från "vanlig" är konsistensen på köttet som är betydligt tuggigare och inte alls svampigt som speciellt bröstfiléer brukar vara. Till kycklingen blir det sauterad svartkål, rostad pinje och en citronklyfta. Så enkelt som möjligt för att framhäva den goda skånska fågeln.  

Tillbaka till vinet som har en blommig smak med päron, vanilj och fat. Citronen vi hittade i doften är ersatt av apelsin och smaken sitter kvar länge i munnen. Ett härligt vin och jag undrar om Chardonnay kan bli så mycket bättre än så här?

Keeping it simple - kycklingbröst, svartkål, pinjenötter och citron.

2012 Ledge Zinfandel Dusi Ranch

2012 Ledge Zinfandel Dante Dusi Vineyard

Den här posten är svår att skriva. Jag vill av någon anledning gärna tycka om 2012 Zinfandel Dante Dusi Vineyard från Ledge. Varför det är så har jag inte riktigt koll på. Kanske för att jag gillat den Garnacha och den vita Rhoneblandning från firman i Paso Robles som jag testat tidigare? Kanske för att Ledge är heta och att ägaren och vinmakaren Mark Adams är en person det sagts att man bör hålla ögonen på? Kanske för att jag när jag tog första sippen tänkte "det här gillar jag!"? Eller är det för att jag vill tycka om de nya vinerna från Kalifornien och inte vara en dinosaurie som föredrar extraherade, fatade fruktmonster (absolut inga övriga jämförelser med Robert Parker förutom att vi tycks föredra dessa otrendiga viner)?  

Under vår middag visade vinet upp en skitig, funkig sida jag inte gillade och som gjorde mig osäker. Detta är vår andra flaska 2012 Ledge Zinfandel Dusi Ranch. Den första konstaterade vi var korkskadad. Det är inte den nya flaskan. Men tänk om det inte enbart var korken som var problemet förra gången och om det är samma fel på denna flaskan? Varför tyckte jag att vinet var OK när jag provsmakade innan jag hällde det på karaff och varför tycker jag det blir sämre med luft? 

Jag gillar cider från Normandie men det är också den enda dryck jag hittills provat som i mitt tycke får dofta stall. Oxiderade viner för mina tankar närmast till de upplevelser av dåligt Vin Nature jag haft, bland annat på Iñaki Aizpitartes Le Chateaubriand i Paris. Visst har jag också druckit riktigt bra naturligt vin, till exempel på samma hyllade bistro men när vinet bara smakar funkigt och smutsigt förstår jag faktiskt ingenting. Vem fan vill dricka det här?

Så illa var det inte alls med vinet från Ledge men av en zin som kostar 419 kr har jag högre krav. Ledge importeras av Divine och 2012 Ledge Zinfandel Dante Dusi Vineyard fanns i beställningssortimentet men är nu "tillfälligt slut hos leverantören". Eftersom Mark Adams endast gjorde 1500 flaskor är det knappast troligt att det dyker upp fler av denna årgång i Sverige.

2012 var första gången Ledge köpt druvor från Dante Dusi Vineyard som vanligtvis levererar till Turley och Ridge. Enligt Mark Adams var det på grund av att han är gammal klasskamrat med Michael Dusi (Dantes barnbarn) som han fick köpa druvorna. Hälften har fermenterats i hela klasar och ingen jäst är tillsatt. Vinet har sedan legat 18 månader på nya ungerska och neutrala franska fat.

Jag blev långtifrån övertygad och kan inte stämma in i vinets hyllningskör. Om och när det kommer ny årgång av Ledge Zinfandel Dusi Ranch till Sverige är jag dock villig att ge det en ny chans. Skam den som ger sig!

Rådjursfilé med stekta champinjoner, potatispuré
och skysås med körsbär.  

Zinfandel som dessertvin

Tidigare i år provade Jen och jag några viner vi handlat på Sb och som är gjorda på Kalifornisk Zinfandel men som inte går att köpa i USA. Vi började då diskutera om det vore möjligt att använda ett av dessa ganska söta viner som har en aningen syltig smak som dessertvin?

Zinfandel rekommenderas ofta till mörk, lite bitter choklad men vi vill försöka ta det ett steg till. Ganska snart kom vi fram till att som utgångspunkt vill använda en chokladkaka som innehåller ganska lite socker. För att få till ett bra samspel med vinet beslutade vi oss för att använda inlagda, inte alltför söta körsbär och knaperstekt bacon i och till kakan.  

Vi bytte också ut vinet till en av våra favoriter i denna kategori - Brazin (B)Old Vine Zinfandel. Aktuell årgång på Sb är 2012 och i smakbekrivningen anges bland annat " inslag av båbärssylt". Precis vad vi är ute efter!

Zinfandelfruvorna till detta vin har växt på rankor som är mellan 40 och 100 år gamla. Vingårdarna ligger i Lodi som har kallats Zinfandel Capital of the World och är beläget några mil söder om Sacramento, huvudstad i delstaten Kalifornien, 

Brazin kallar säsongen 2012 för nästintill perfekt med en ovanligt varm vår och senhöst, vilket gav jämn mognad på druvorna. Som förväntat har vinet en hög alkoholhalt (14,5%) och solen i Kalifornien har hjälpt till så att vinet fått ganska hög sötma. Hur länge vinet har fatlagrats har jag inte lyckats ta reda på men 30% har legat på nya amerikanska ekfat.

I vanliga fall brukar vi dricka denna typ av vin till mexikansk mat eller andra chilikryddade småheta rätter. Vill man dricka Zinfandel till biffar eller stekar är det bättre att satsa på ett mindre sött och solmoget vin, till exempel från Seghesio eller Ridge.   

Hur blev då kombinationen med vår chokladkaka? Jodå, helt OK! Vi utgick från ett vanligt recept på kladdkaka men drog ner en del på sockret. En gammal tumregel är att vinet måste vara sötare än desserten och vi förstod att just detta skulle bli vår akilleshäl.

De syrliga körsbären och den bittra chokladen som vi rörde ner i smeten och de knaperstekta baconet som vi strödde ovanpå kakan, hjälpte naturligtvis till att anpassa maten till vinet men nästa gång kommer vi att dra ner ännu mer på sötman. Att det går att dricka Zinfandel till dessert har vi blivit övertygade om!    

Chokladkaka med körbär, rostad mandel och bacon. Vid sidan lite underbar
blåbär- och lavendelsorbet från Stikkinikki.

2012 Ojai Grenache John Sebastiano Vineyard

2012 Ojai Grenache John Sebastiano Vineyard

Tyvärr är denna Grenache från The Ojai Vineyard slut hos importören Divine och går inte längre att beställa till Sb. Det är synd för trots ett ganska saftigt pris är det ett vin jag vill köpa mer av! När jag beställde i oktober förra året, kostade en flaska 329 kr.

Ojai köper sedan 2010 Grenache från John Sebastiano Vineyard där det till största delen odlas Pinot Noir men också lite Syrah och Grenache. Ojai gör också en Syrah/Grenache-blandning med druvor från John Sebastiano. Vingården planterades så sent som 2007 i Santa Rita Hills branta sluttningar i norra Santa Barbara County. John Sebastiano är såpass svalt att druvorna inte mognar förrän i november, vilket Ojais Adam Tolmach menar ger dem "extraordinary color, aromatics and spice". Att Ojai plockar sina druvor tidigare och tidigare har varit ganska omdiskuterat och inte uppskattat av alla. Wine Advocate (jag vet inte vem som skrivit) menar till exempel att den tidiga plockningen medför att vinerna får en grön ton och mindre fyllighet.

Vid en middag nyligen serverade vi Ojai Grenache John Sabastiano till en variant av den Cauliflower T-Bone Steak jag lagat tidigare. Skillnaden var att vi vid denna middag som hade asiatiskt crossovertema, använde mynta och koriander som tillbehör till blomkålsbiffarna.

Den vegetariska maten fungerade utmärkt till det läckra vinet som har en mycket fruktig doft av diverse röda bär, svarta vinbär, björnbär och körsbär.  Här finns också en örtig nyans. På den negativa sidan anar vi en svag metallisk biton. Smaken är saftig med både röda och mörka bär och örter. Har finns en del tannindamm och en balanserad syra. Druvorna till vinet har helt avstjälkats och det har legat i begagnade franska fat i 16 månader och är inte filtrerat. Sammanlagt gjorde Ojai 209 lådor av John Sebastiano Grenache årgång 2012.

Cauliflower T-Bone Steak.