Detta är andra delen av vår resa. Del 1 läser du här.
Efter några dagar med spännande restaurangbesök och sightseeing i Washington DC, beställde vi bilen framkörd, slängde väskorna i skuffen och gav oss iväg söderut. Det första målet var Charlotte i North Carolina, sex timmar bort. När vi mitt i kvällsrusningen närmade oss målet blev det tydligt att Charlotte är en ganska stor stad. Stadskärnan är visserligen bara lite större än Göteborg men i hela storstadsområdet bor det nästan 2,5 miljoner människor.
Vi hade bokat in oss på underbara Duke Mansion, ett stort men samtidigt oemotståndligt charmigt hus i utkanten av staden. Här finns bara 20 hotellrum men de är å andra sidan ganska stora. Inte minst de många bröllop som hålls på Duke Mansion varje år ser till att huset hålls i gott skick. Eventuell vinst går nämligen tillbaka till verksamheten.
Här sov vi gott, åt en närande frukost, slappade med dagens morgontidningar och promenerade en sväng i det vackra vårvädret. Sedan hade det blivit dags att hoppa in i bilen igen för att åka genom South Carolina och över gränsen in i Georgia. Vårt nästa stopp var Savannah.
Savannah är en stad som inte liknar någon jag tidigare varit i. I Savannah bor det strax under 150 000 människor. Det är den äldsta staden i Georgia och den är mycket välbevarad. Det har gjort Savannah till en så pass populär turistort att endast den stora och viktiga hamnen omsätter mer pengar varje år. Besökare kan åka någon av de många bussar, hästdroskor och cykeltaxis som kör guidade turer genom stadens historiska- och viktorianska centrum. Jenny och jag åkte med på en sådan tur och blev främst imponerade över stadens många vackra hus.
Ett sådant är Hamilton-Turner Inn, ett litet och lyxigt BnB där vi beställt rum för två nätter. På Hamilton-Turner Inn åt vi extremt onyttiga men väldigt goda sydstatsfrukostar. Vad sägs till exempel om att börja dagen med pecannötspannkaka, scrambled eggs och sockerkaka?
På Hamilton-Turner Inn sov vi dessutom i den mest imponerande säng jag sett och som det behövdes en liten trappstege för att komma upp i!
I Savannah ville vi äta sydstatsmat. Vi hade bokat in oss på klassiska Elisabeth on 37th och moderna The Grey. Den senare öppnades i december 2014 i en nerlagd busstation som renoverats till sin forna art décoglans.
Det var John Morisano som utan att riktigt veta vad han skulle göra med den, köpte byggnaden där Greyhound huserat från 1938 till 1964. Ungefär samtidigt var hans kvällslektyr boken Blood, Bones & Butter: The Inadvertent Education of a Reluctant Chef av Gabrielle Hamilton, kock och ägare av restaurangen Prune i New York. Mirisano kontaktade Hamilton och övertalade henne att hitta en kock som kunde göra restaurang av den gamla busstationen. Det blev Mashama Bailey, Hamiltons skyddsling och souschef på Prune som fick uppdraget.
På The Grey lagar Mashama Bailey sina versioner av sydstatsklassiker. Bailey växte delvis upp i Savannah och hon vet hur det ska smaka! I väntan på vårt bord slog vi oss ner i den separata bardelen där ett par hipsterkillar blandade goda och udda drinkar med ibland uppseendeväckande många ingredienser. När vårt bort var klart slog vi oss ner i den stimmiga matsalen och beställde. Jag började med kalvbräss som serverades med beurre blanc, bacon och brödsmulor. Fantastiskt gott!
Det som gjorde kvällen på The Grey oförglömlig var huvudrätten som bestod av nötlever, sky och krämiga grits. Mashama Bailey vet verkligen vad hon sysslar med och comfort food blir inte bättre än så här! Jenny var också mycket nöjd med sin "Sizzling Smoky Pig with fried egg, hot buns and red pepper jelly". Lämna gärna förslag på en bra översättning på det i kommentarsfältet.
Till dessert blev Jen bjuden på kaka med ett ljus i. Jag som inte firade födelsedag beställde pekannötspaj som även den var mitt i prick. Hatten av för Mashama Bailey och The Grey!
Både till The Grey, till Hamilton-Turner Inn och till underbara Savannah återvänder vi gärna. Denna gång blev det bara två dagar innan det blivit dags för oss och vår Nissan att följa Ocean Highway längst atlantkusten norrut.
Det räcker att köra över den tre km långa Talmadge Memorial Bridge som börjar inne i Savannahs stadskärna, innan man når gränsen mellan Georgia och South Carolina. Trots att vi befann oss relativt nära Atlanten såg vi inte skymten av hav under hela den två timmar långa bilfärden.
Dagens mål var lilla Charleston som kanske är mest känt för att det amerikanska inbördeskriget startade här. Det var 1861 när styrkor från konfederationen anföll och intog nordstaternas Fort Sumter i Charleston som kriget bröt ut.
Staden påminner en hel del om Savannah med sina gamla vackra sten- och trähus. Den stora skillnaden är att det hänger betydligt mindre Spansk mossa på träden i Charleston och att havet känns betydligt mer närvarande. Det förändrar stämningen fullständigt.
Vi lånade cyklar och tog en sväng genom centrum ner till White Point Garden vid kanten av Ashley River. Där tog jag en kort film på de vackra husen och den som vill får gärna följa med på en aningen vinglig tur.
Under vår cykeltur stannade vi till på den pyttelilla fisk- och skaldjursrestaurangen 167 Raw med bara två bord och några barplatser. Vi hade fått tips om att inte missa deras Lobster Roll och det är vi glada för. Fantastiskt bra i all sin enkelhet! Priset på mackan varierar beroende på dagens hummerpris. Vi betalade cirka 200 SEK. Till hummern drack jag väldigt trevliga One Claw APA från lokala bryggeriet Westbrook Brewing Co.
På adressen 0 George St i Charleston ligger det lilla boutique-hotellet med samma namn - Zero George Street. Det blev en självklarhet att det var i ett av de 18 rummen vi skulle boka in oss när vi såg kategorin Food i C.N. Travellers lista över de hetaste nya hotellen 2014. These hotels don't just promise a wonderful stay -- they also promise a spectacular meal. Here, the food is reason enough to go. Vem kan motstå något sådant?
Inte vi och Zero George Street gjorde oss knappast besvikna. Hotellet ligger i fem town houses med en gemensam gård. Ända ner på detaljnivå har ägarna Lynn Easton och Dean Andrews ansträngt sig för att göra boende här till något alldeles extra. Det gäller också restaurangen Zero Café där Vinson Petrillo lagar modern amerikansk mat och även håller matlagningskurser.
Vi började middagen på Zero Café med tonfisktartar och ett glas cava. Jag var sugen på kött och till huvudrätt blev det därför en utmärkt hängmörad biff från Tennessee med endast lite söt lök och grönsaker som tillbehör. Strålande! Till detta drack jag Robin K Cabernet Sauvignon från Dry Creek Valley som tyvärr lämnade mig tämligen oberörd. Istället för dessert satsade vi på en söt, jättegod drink smaksatt med bland annat pop corn!
Vårt nästa mål var Wilmington i North Carolina och vi fortsatte att följa atlantkusten norrut längst Route 17. Igen utan att se speciellt mycket av Atlanten. Det fick vi å andra sidan en hel del av när framåt eftermiddagen checkade in på Shell Island Resort i Wrightsville Beach. Från vårt rum var utsikten magnifik.
Tyvärr var vädret inte jättebra. Det hade regnat i stort sett konstant sedan vi lämnade Charleston och det fortsatte hela kvällen. Dagen efter var det bättre med sol men värmen från Georgia hade vi lämnat bakom oss.
Shell Island Resort som ligger på Harbor Island, en bit utanför staden Wilmington, är ett ganska märkligt bygge från mitten av 1980-talet. Det åtta våningar höga och ganska stora hotellet ligger i stort sett mitt på stranden, i ett villaområde!
Inte bara hotellet utan också kvällens restaurang visade sig vara en något annorlunda upplevelse. Fiskrestaurangen Catch liggen nämligen helt oromantiskt granne med Leisure World Casual Furniture i något som närmast kan liknas vid ett industriområde i utkanten av Wilmington. Maten var det däremot inget fel på. Vi åt jättegod hummerslider med pommes till förrätt och när det blivit dags för huvudrätt jag slog till med crabcakes, potatispuré och champagne- och hummersås. Som en liten mellanrätt beställde vi också in Catch berömda sötpotatissallad som fullständigt levde upp till sitt rykte!
Efter en morgonpromenad på stranden hade det plötsligt blivit dags för den sista sträckan på vår lilla road trip. 60 mil motorväg som skulle ta oss tillbaka till Washington. Denna natt i DC bodde vi på stora och lyxiga Sofitel Lafayette Square, grannar med Vita Huset. Vi hann med en andra middag på Diakaya och det var precis lika bra som förra gången. Eftersom det var lördag var stämningen om möjligt ännu högre än senast.
Innan vi skulle gå ombord på flyget hem till Stockholm återstod bara att svänga förbi Circle Wine för att hämta den flaska vi beställt och sedan att lämna tillbaka bilen. Den hade utan några incidenter tagit oss 200 mil genom delstaterna Virginia, North Carolina, South Carolina och Georgia. En fantastisk upplevelse.
Tack för denna gång USA. Vi ses igen!
Vi hade bokat in oss på underbara Duke Mansion, ett stort men samtidigt oemotståndligt charmigt hus i utkanten av staden. Här finns bara 20 hotellrum men de är å andra sidan ganska stora. Inte minst de många bröllop som hålls på Duke Mansion varje år ser till att huset hålls i gott skick. Eventuell vinst går nämligen tillbaka till verksamheten.
En lugn morgon på Duke Mansion i Charlotte. |
På alla Savannahs många träd växer det Spansk mossa vilket ger staden en speciell stämning som nästan blir lite läskig när solen går ner. |
Ett sådant är Hamilton-Turner Inn, ett litet och lyxigt BnB där vi beställt rum för två nätter. På Hamilton-Turner Inn åt vi extremt onyttiga men väldigt goda sydstatsfrukostar. Vad sägs till exempel om att börja dagen med pecannötspannkaka, scrambled eggs och sockerkaka?
På Hamilton-Turner Inn sov vi dessutom i den mest imponerande säng jag sett och som det behövdes en liten trappstege för att komma upp i!
Bastant säng på Hamilton-Turner Inn i Savannah, Georgia. |
I Savannah ville vi äta sydstatsmat. Vi hade bokat in oss på klassiska Elisabeth on 37th och moderna The Grey. Den senare öppnades i december 2014 i en nerlagd busstation som renoverats till sin forna art décoglans.
Det var John Morisano som utan att riktigt veta vad han skulle göra med den, köpte byggnaden där Greyhound huserat från 1938 till 1964. Ungefär samtidigt var hans kvällslektyr boken Blood, Bones & Butter: The Inadvertent Education of a Reluctant Chef av Gabrielle Hamilton, kock och ägare av restaurangen Prune i New York. Mirisano kontaktade Hamilton och övertalade henne att hitta en kock som kunde göra restaurang av den gamla busstationen. Det blev Mashama Bailey, Hamiltons skyddsling och souschef på Prune som fick uppdraget.
Drinkarna var både goda och speciella på The Grey. |
På The Grey lagar Mashama Bailey sina versioner av sydstatsklassiker. Bailey växte delvis upp i Savannah och hon vet hur det ska smaka! I väntan på vårt bord slog vi oss ner i den separata bardelen där ett par hipsterkillar blandade goda och udda drinkar med ibland uppseendeväckande många ingredienser. När vårt bort var klart slog vi oss ner i den stimmiga matsalen och beställde. Jag började med kalvbräss som serverades med beurre blanc, bacon och brödsmulor. Fantastiskt gott!
Kalvbräss med beurre blanc, bacon och brödsmulor. |
Det som gjorde kvällen på The Grey oförglömlig var huvudrätten som bestod av nötlever, sky och krämiga grits. Mashama Bailey vet verkligen vad hon sysslar med och comfort food blir inte bättre än så här! Jenny var också mycket nöjd med sin "Sizzling Smoky Pig with fried egg, hot buns and red pepper jelly". Lämna gärna förslag på en bra översättning på det i kommentarsfältet.
Fantastisk nötlever med sky och grits. |
Både till The Grey, till Hamilton-Turner Inn och till underbara Savannah återvänder vi gärna. Denna gång blev det bara två dagar innan det blivit dags för oss och vår Nissan att följa Ocean Highway längst atlantkusten norrut.
Hej då, fina Savannah! |
Dagens mål var lilla Charleston som kanske är mest känt för att det amerikanska inbördeskriget startade här. Det var 1861 när styrkor från konfederationen anföll och intog nordstaternas Fort Sumter i Charleston som kriget bröt ut.
Staden påminner en hel del om Savannah med sina gamla vackra sten- och trähus. Den stora skillnaden är att det hänger betydligt mindre Spansk mossa på träden i Charleston och att havet känns betydligt mer närvarande. Det förändrar stämningen fullständigt.
Vi lånade cyklar och tog en sväng genom centrum ner till White Point Garden vid kanten av Ashley River. Där tog jag en kort film på de vackra husen och den som vill får gärna följa med på en aningen vinglig tur.
Under vår cykeltur stannade vi till på den pyttelilla fisk- och skaldjursrestaurangen 167 Raw med bara två bord och några barplatser. Vi hade fått tips om att inte missa deras Lobster Roll och det är vi glada för. Fantastiskt bra i all sin enkelhet! Priset på mackan varierar beroende på dagens hummerpris. Vi betalade cirka 200 SEK. Till hummern drack jag väldigt trevliga One Claw APA från lokala bryggeriet Westbrook Brewing Co.
Lobster Roll, chips och god APA på 167 Raw. Bästa lunchen! |
Inte vi och Zero George Street gjorde oss knappast besvikna. Hotellet ligger i fem town houses med en gemensam gård. Ända ner på detaljnivå har ägarna Lynn Easton och Dean Andrews ansträngt sig för att göra boende här till något alldeles extra. Det gäller också restaurangen Zero Café där Vinson Petrillo lagar modern amerikansk mat och även håller matlagningskurser.
Middag på gården och behaglig temperatur trots att det var sent på kvällen. |
Vi började middagen på Zero Café med tonfisktartar och ett glas cava. Jag var sugen på kött och till huvudrätt blev det därför en utmärkt hängmörad biff från Tennessee med endast lite söt lök och grönsaker som tillbehör. Strålande! Till detta drack jag Robin K Cabernet Sauvignon från Dry Creek Valley som tyvärr lämnade mig tämligen oberörd. Istället för dessert satsade vi på en söt, jättegod drink smaksatt med bland annat pop corn!
Natt i South Carolina och dags för lite sömn. Vårt rum var det till höger på andra våningen. |
Vårt nästa mål var Wilmington i North Carolina och vi fortsatte att följa atlantkusten norrut längst Route 17. Igen utan att se speciellt mycket av Atlanten. Det fick vi å andra sidan en hel del av när framåt eftermiddagen checkade in på Shell Island Resort i Wrightsville Beach. Från vårt rum var utsikten magnifik.
Tyvärr var vädret inte jättebra. Det hade regnat i stort sett konstant sedan vi lämnade Charleston och det fortsatte hela kvällen. Dagen efter var det bättre med sol men värmen från Georgia hade vi lämnat bakom oss.
Shell Island Resort som ligger på Harbor Island, en bit utanför staden Wilmington, är ett ganska märkligt bygge från mitten av 1980-talet. Det åtta våningar höga och ganska stora hotellet ligger i stort sett mitt på stranden, i ett villaområde!
Helt OK utsikt över Atlanten från vårt rum på åttonde våningen. |
Inte bara hotellet utan också kvällens restaurang visade sig vara en något annorlunda upplevelse. Fiskrestaurangen Catch liggen nämligen helt oromantiskt granne med Leisure World Casual Furniture i något som närmast kan liknas vid ett industriområde i utkanten av Wilmington. Maten var det däremot inget fel på. Vi åt jättegod hummerslider med pommes till förrätt och när det blivit dags för huvudrätt jag slog till med crabcakes, potatispuré och champagne- och hummersås. Som en liten mellanrätt beställde vi också in Catch berömda sötpotatissallad som fullständigt levde upp till sitt rykte!
Crab Cakes med potatispuré och champagne- hummersås. |
Efter en morgonpromenad på stranden hade det plötsligt blivit dags för den sista sträckan på vår lilla road trip. 60 mil motorväg som skulle ta oss tillbaka till Washington. Denna natt i DC bodde vi på stora och lyxiga Sofitel Lafayette Square, grannar med Vita Huset. Vi hann med en andra middag på Diakaya och det var precis lika bra som förra gången. Eftersom det var lördag var stämningen om möjligt ännu högre än senast.
Innan vi skulle gå ombord på flyget hem till Stockholm återstod bara att svänga förbi Circle Wine för att hämta den flaska vi beställt och sedan att lämna tillbaka bilen. Den hade utan några incidenter tagit oss 200 mil genom delstaterna Virginia, North Carolina, South Carolina och Georgia. En fantastisk upplevelse.
Tack för denna gång USA. Vi ses igen!
Tack för ett kul reportage. Verkar ha varit en fantastisk resa.
SvaraRaderaDet var en superkul resa, Johan! Kul att du gillade reportaget.
SvaraRadera/Johan P
Ja, riktigt kul reportage! Man blir ju onekligen sugen på att resa dit!
SvaraRaderaJust do it, Ulf!
SvaraRadera