Pharmarium

I helgen som gick besökte vi för första gången Pharmarium på Stortorget där vi beställt bord för att fira en god väns födelsedag. Middag var planerat att intas senare på kvällen i annan lokal och då passade det utmärkt med drinkar och förrätt i Gamla stan.

Pharmarium öppnade 2013 och vann tidigare i år DN:s Gulddrake i kategorin Bar. Året innan var krogen nominerad till samma pris men segern den gången gick till Tweed. Även den belägen i Gamla stan.

Vi blir glada av Pharmarium redan innan vi smakat på de starka och goda drinkarna. Krogen känns inbjudande och speciell. Som en blandning mellan apoteket Storken på Östermalm (baren) och en orientalisk budoir (matsalen).

Pharmarium är inredd och stajlad av arkitekt- och designbyrån Stylt Trampoli som grundar sina idéer på mer eller mindre fantasieggande historier. Det kan ibland bli vansinnigt tråkigt med storytelling men fallet Pharmarium har Stylt Trampoli lyckats bra och efter vad jag kan förstå, utan att bara blåljuga.

Att man lyckats bevisas inte minst av att Sveriges största kvällstidning i sin recension har kopierat pressreleasen rakt av... I kort sammanfattning går historien ut på att det för länge sedan fanns ett apotek på Stortorget. Punkt.

Imaginarium

Jag började vår två timmars sittning med drinken Castanea som får ett mycket högt betyg. Näst intill perfekt! Castanea består av Bourbon, Grön Chatreuse, citron, kastanj och bitters. Till drinken beställde jag den rekommenderade kalvbrässen med olika varianter av blomkål och en söt chutney på russin och aprikos. Strålande och ihop med maten tog drinken ännu ett kliv uppåt. Bättre än så här tror jag inte det går att få till en mat-  och drinkkombo.

Pharmarium kallar sina portioner för mellanrätter men jag skulle kalla dem små förrätter. Det gör att man behöver ta med sig en välfylld plånbok om det ska ätas en hel middag.

Drinkarna på Pharmarium är i flera fall sensationella. Vi faller pladask för till exempel:

• Imaginarium med sina lakrits- och violiner 
• Doctor Panax med bl a OP, hjortronsylt och lageröl
• GT på Sipsmiths gin och hemgjord tonic som kryddats med kamomill, johannesört och Aloe vera
• VTH Element med bl a rom och jalapeñoinfuserad kakaolikör

Den sistnämnda drack jag till en dessert på fattiga riddare med ugnsbakat äpple, kryddig äppelkompott och ett smörsmakande pulver. Inte lika mitt i prick som den friterade brässen men nära nog.

Jag trivdes mycket bra på Pharmarium, går gärna dit igen och kan absolut rekommendera stället. Se bara till att inte vara allt för hungrig. Pharmariums mat är utan tvekan mycket god och håller hög klass men portionerna är onödigt små.

Foto: Pharmarium

2012 DuMol Syrah Russian River Valley

Sommaren 2011 tillbringade Jen och jag en fantastisk vecka i Toscana. Tillsammans med några goda vänner hyrde vi Ankhura, ett litet BnB som då drevs av Cino Grahn och Anders Strand. Ankhura ligger i den pyttelilla byn Monterongrifoli, en trekvarts bilresa från Siena. 

Cino och Anders har sedan vi var på besök flyttat hem till Sverige. Efter några år i Jämtland är de numera stationerade i Stockholm. Hur som helst var Ankhura ett ganska fantastisk ställe att tillbringa semestern på. Så långt från Euro Disney man kan komma och med allt en foodjunkie kan önska sig runt hörnet. Fast egentligen krävdes ingen förflyttning alls för att äta gott. Anders Strand är nämligen en utmärkt kock och de toscanska råvarorna självklart rent himmelska!

Vi hade ställt upp oss för ett gruppfotografi och Anders Strand skulle vara
fotograf. Då passade jag på att ta en bild av honom.

På sin hemsida delar Anders med sig av en del favoritrecept (finns också på recept.nu). Eftersom jag varit sugen på både pasta och korv passar det bra att fräsa ihop Anders enkla Pici con Salsiccia. Fast jag gör det ännu lite enklare och köper torkad Pici - Toscanas egen, tjocka spaghetti.

Trots min svaghet för den toscanska maten med dess enkla och rena smaker är jag inte lika förtjust i områdets röda viner. Eftersom det fanns ett krav på rött denna fredagskväll var det inget att snacka om. Det skulle vara rödtjut till korven!

Därför plockade vi fram en ung Syrah från Russian River Valley som först fick sig en rejäl omgång i karaff. 

2012 DuMol Syrah Russian River Valley

DuMol importeras av Fine Wines Sweden som har flera intressanta viner från USA i portföljen. På hemsidan finns lite basfakta om DuMol men inget om någon Syrah. Fine Wines Sweden ingår i Göteborgs Vinhus och på deras hemsida finns info om vinet men inte om producenten. Ett något snurrigt upplägg, om det inte är jag som lyckats missförstå.

Förvirringen blir inte mindre när jag letar efter DuMol Winery i Google Maps och får två träffar. En i Windor och den andra en kvarts bilresa därifrån, öster om Mayacamas golfklubb. Nu tycker kanske de flesta att det inte spelar så stor roll var vineriet ligger. Det är möjligtvis mitt förflutna som student på kulturgeografen i Lund som gör att jag inte nöjer mig med att veta att en plats ligger antingen här, eller där.

DuMol drivs av Kerry Murphy och Michael Verlander men vinmakare är skotten Andy Smith som också arbetat med Paul Hobbs och Larkmead. DuMol har varit kända för sina stora, hårt extraherade och ganska söta viner. Sedan Andy Smith kom till firman år 2000 har inställningen långsamt förändrats och i dag är målet att göra lite mer återhållsamma viner med mindre socker och lägre alkoholhalt. Firmans Syrah 2012  klockar in på 14,3%.

Druvorna till vinet kommer från flera vingårdar i Russian River Valley. Jag har inte lyckats luska reda på vilka eller hur många. 2011:ans druvor var hämtade från tre vingårdar och det är nog rimligt att misstänka att det är något liknande med årgång 2012.

DuMol gjorde 1060 lådor Russian River Syrah 2012. Naturlig jäst har använts och 30% av vinet har legat på nya franska ekfat i 17 månader innan den ofiltrerade druvjuicen tappades på flaskor.

Jen och jag gillar detta eleganta vin. Även om vi båda är förtjusta i den omoderna stil som DuMol försöker distansera sig från, har de inte gått alltför långt för vår smak. Här finns fortfarande gott om fruktighet och kraft. Det vi framför allt slås av är den fantastiska balans som vinet uppvisar. På grund av dess ungdom gav vi det en hel dag i karaff.

I doften hittar vi björnbär och något omogna körsbär tillsammans med rosmarin, kakao, viol, piptobak och en aning vanilj. Tanniner finns det ganska gott om tillsammans med en fin syra och lite kärnbitterhet. I smaken handlar det om körsbär, mörk choklad, lakrits och en liten skvätt fat. Ett mycket gott vin som vi gärna skulle ha mer av i källaren och tid att vänta si så där tio år innan nästa flaska får se en korkskruv. Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 550 kr.

Jag gör det enkelt för mig och använder torkad pici.

Pici con Salsiccia

2 pers

2 färska salsiccias
1/2 gul lök, finhackad 
1/2  citron, zest
1 dl vitt vin 
1 dl bladpersilja, hackad 
2 dl pastavatten 
2 dl riven parmesan  
olivolja 
Salt
Peppar

Ta bort skinnet från korven och  hacka den lite grovt.  Hetta upp olivolja och stek löken mjuk. Tillsätt korvköttet och stek några minuter. Häll i vin och citronskal och reducera ner tills pannan nästan är torrt. Koka picin och häll av vattnet men spara ett par dl. Blanda pastan och hälften av vattnet med korven. Tillsätt parmesan och rör tills det fått en såsliknande konsistens. Tillsätt mer pastavatten om det är för torrt. Låt puttra ett par minuter. Tillsätt persiljan. Servera med olivolja och extra parmesan.

Receptmakare: Anders Strand

Pici con Salsicca

2013 Birichino Zinfandel Saint Georges Besson Vineyard

2013 Birichino Zinfandel Saint Georges Besson Vineyard

Mina första reaktioner när jag fick höra talas om att favoriten Birichino skulle komma med en Zinfandel var förvåning och glädje. Först därefter började jag tänka på och faktiskt bekymras över hur det skulle gå. Om vinmakarna Alex Krause och John Locke skulle kunna att göra vin på 100% Zinfandel som ändå hade den lätthet och fräschör som utmärker en Birichino?

Svaret på den frågan är tvivelsutan ja! Birichino har använt frukt från rankor som planterades 1922 på den östra sidan av Santa Cruz Mountains.  Druvorna plockades tidigt, långt innan de blivit sockerstinna russin och bara en fjärdedel av av juicen har jäst på ek. Resten hamnade i rostfria fat. Ingen jäst har tillsatts och alkoholhalten ligger på i sammanhanget mycket låga 13%.  

Vinet har en intressant doft där både av röda- (hallon, körsbär) och mörka bär (blåbär, vinbär) ingår. Vi hittar också lakrits, örter och något som påminner om en promenad i skogen. Läckert! Smaken är frisk med ungefär samma bär som i doften men de röda har en lite mer dominerande roll. En mintig not har smugit sig in i bilden som också innehåller en aning salmiak.

Ett mycket trevligt, annorlunda och intressant vin att sitta och kontemplera över. Det jag mest funderade på var vad för mat jag skulle vilja kombinera vinet med. En inte helt enkel fråga att besvara. Jag skulle satsa på fågel eller någon kraftigare fiskrätt. En sak som är säker är att man måste tänka utanför zinfandelboxen. 

Jag tänker beställa fler flaskor och prova mig fram med denna trevliga och udda Zinfandel. Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 189 kr. Importeras av Handpicked.

PS. Niklas Jörgensen har också provat. DS. 

2012 Seghesio Family Vineyards Zinfandel Sonoma

Jag vet inte hur det gick för Erik Lundberg. Lyckades han sälja sitt amerikanska vin och blev han rentav framgångsrik på kuppen? Kanske en vinmagnat. Eller var Erik alltför tidigt ute? Annonsen på bilden är från Motala Posten och var införd någon gång under 1895. I dag slås vi av hur väl Lundbergs copy "Starkt, godt och billigt" stämmer in på vårt vin från Seghesio Family Vineyards.

2012 Seghesio Family Vineyards Zinfandel Sonoma 

Fast "dagens vin" är en sanning med modifikation. Egentligen drack vi Seghesios bas-zin tidigare i vår men annat har kommit emellan och anteckningarna har blivit liggande.

Druvorna till vinet kommer från Seghesios vingårdar i Alexander Valley och  Dry Creek Valley. Där var 2012 ett år med varm sommar och mild höst. Det gjorde att rankorna trivdes lite för bra och Seghesio fick anställa extrapersonal för att gallra, beskära och binda upp.

Seghesio Family Vineyards köptes 2011 av investmentbolaget Crimson Wine Group. Det talas om en prislapp på  90-120 miljoner dollar. Något familjeföretag är alltså Seghesio inte längre även om Ted Seghesio är chefsvinmakare och Pete Seghesios titel är vinodlare.

Seghesio odlar Zinfandel i vingårdarna Home Ranch, Rattlesnake Hill, Sisters, Cortina, San Lorenzo, River Road, Lone Oak och Rockpile. De drivs alla sustainable vilket också vineriet gör. Läs mer om vad Seghesio menar med "sustainability" på hemsidan.

Vinet har en mycket fruktig doft av mörka björnbär och svarta vinbär. Här finns lakrits, viol, vingummi och kryddiga fat. I munnen är vinet ganska mjukt men här saknas inte tanniner. balansen är fenomenal och smaken fantastisk med både mörka  och röda bär, choklad, vanilj aningen svartpeppar och fat. En riktigt, riktigt bra årgång av Seghesios enklaste Zinfandel.

Frukten i 2012 Sonoma Zinfandel består av 87% Zinfandel. De resterande 13 procenten är en mix av Petite Sirah och Carignan med en skvätt Syrah. Vinet har lagrats 10 månader på 60% amerikanska ekfat (15% nya) och 40% neutrala franska och ungerska fat. Alkoholhalten ligger på 15% och priset på SB som stigit en del de senaste åren, är uppe på 199 kr. Under tvåhundringen anser jag ändå vara billigt för en seriös zin med denna höga kvalité.

Mycket god korv från Urban deli med kött från Nibble gård. Den kommer
jag definitivt kommer handla fler gånger. Heja UD!

Vi dricker vinet till hot dogs med korv från Urban Deli. Nytorgets original med smak av citron, muskotblomma och ingefära smakar strålande. Tillsammans med picklad spetskål, friterade schalottenlöksringar, hackade torrostade jordnötter, French's Classic Yellow Mustard och naturligtvis vinet från Sonoma, blir det i all sin enkelhet en riktig festmåltid!


Picklad spetskål med senapsfrö

8 dl finstrimlad spetskål
1 msk salt
1 strimlad morot
1 dl vitvinsvinäger
172 dl vatten
1/2 msk strösocker
1 msk gula senapsfrö

Blanda strimlad kål med salt. Massera tills kålen släpper vätska, det tar några minuter. Skölj i durkslag och låt rinna av. Blanda resten av ingredienserna med spetskålen. Lägg ett fat och någon tyngd över kålen och låt stå i en skål ett par timmar i rumstemperatur.

Nytorgets original med picklad spetskål, friterade chalottenlöksringar och
torrostade jordnötter. Den livsviktiga senapen adderades efter fotot. 

2012 Journeyman Chardonnay

 2012 Journeyman Chardonnay

Journeyman är Pete och Cathy Seghesios baby. I källaren under sitt hus har de byggt ett vineri men all frukt är inköpt och det är inga dåliga leverantörer de skaffat sig. 2012 är andra årgången av Journeyman Chardonnay och druvorna hämtades från fem vingårdar. Tre av dessa ligger i Russian River Valley och Green Valley (odlare inom parentes):

• 29 % Goldridge Bench (George Martinelli)  
• 17 % Richie Vineyard (Kent Ritchie)  
• 9 % Old Rued Vineyard (Joe och Steve Dutton)  

Två av vingårdarna ligger i Jenner nära där Russian River möter Stilla Havet:

• 28 % Bohan Dillon Ridge (Lee Martinelli Sr.)
• 17 % Lucky Well Vineyard (Ulises Valdez)  

Ni som kan er cali-chard vet att det är tunga namn som brukar hälla druvjuice från dessa platser och odlare i sina flaskor. 

30% av Journeyman jäste i betong och 70% i franska fat (90% nya). Vinet fick ligga tre månader i dessa innan det buteljerades.

Av Journeyman årgång 2012 gjorde makarna Seghesio strax över 700 lådor. Av dessa lyckades Johan Lidby vinhandel få 30 till Sverige.

Resultatet av de strålande vingårdslägena som alla är planterade med olika chardonnaykloner och av arbetet i vineriet har blivit något som jag inte riktigt känner igen men som ändå är Kalifornien. I den komplexa doften finns det tropiska toner, citrus, päron, vanilj, gula blommor och mineral. I munnen upplevs vinet både elegant, slankt och ganska maffigt på samma gång. Här finns schysst syra och smak av ananas och citrus, fat och champinjoner.

Vi är fyra som dricker vinet denna kväll och vi ger alla tummen upp för Journeyman Chardonnay 2012. Finns i beställningssortimentet och kostar 389 kr.

Varken bästa bilden eller uppläggningen... Sorry!
Det föreställer i alla fall två skivor Flat Iron Steak,
wokad vårlök och stekt enoki med misosmör.

USA i mars 2015, del 2

Detta är andra delen av vår resa. Del 1 läser du här.

Efter några dagar med spännande restaurangbesök och sightseeing i Washington DC, beställde vi bilen framkörd, slängde väskorna i skuffen och gav oss iväg söderut. Det första målet var Charlotte i North Carolina, sex timmar bort. När vi mitt i kvällsrusningen närmade oss målet blev det tydligt att Charlotte är en ganska stor stad. Stadskärnan är visserligen bara lite större än Göteborg men i hela storstadsområdet bor det nästan 2,5 miljoner människor.

Vi hade bokat in oss på underbara Duke Mansion, ett stort men samtidigt oemotståndligt charmigt hus i utkanten av staden. Här finns bara 20 hotellrum men de är å andra sidan ganska stora. Inte minst de många bröllop som hålls på Duke Mansion varje år ser till att huset hålls i gott skick. Eventuell vinst går nämligen tillbaka till verksamheten.

Här sov vi gott, åt en närande frukost, slappade med dagens morgontidningar och promenerade en sväng i det vackra vårvädret. Sedan hade det blivit dags att hoppa in i bilen igen för att åka genom South Carolina och över gränsen in i Georgia. Vårt nästa stopp var Savannah.

En lugn morgon på Duke Mansion i Charlotte.

Savannah är en stad som inte liknar någon jag tidigare varit i. I Savannah bor det strax under 150 000 människor. Det är den äldsta staden i Georgia och den är mycket välbevarad. Det har gjort Savannah till en så pass populär turistort att endast den stora och viktiga hamnen omsätter mer pengar varje år. Besökare kan åka någon av de många bussar, hästdroskor och cykeltaxis som kör guidade turer genom stadens historiska- och viktorianska centrum. Jenny och jag åkte med på en sådan tur och blev främst imponerade över stadens många vackra hus.

På alla Savannahs många träd växer det Spansk mossa vilket ger staden 
en speciell stämning som nästan blir lite läskig när solen går ner.

Ett sådant är Hamilton-Turner Inn, ett litet och lyxigt BnB där vi beställt rum för två nätter. På Hamilton-Turner Inn åt vi extremt onyttiga men väldigt goda sydstatsfrukostar. Vad sägs till exempel om att börja dagen med pecannötspannkaka, scrambled eggs och sockerkaka?

På  Hamilton-Turner Inn sov vi dessutom i den mest imponerande säng jag sett och som det behövdes en liten trappstege för att komma upp i!

Bastant säng på Hamilton-Turner Inn i Savannah, Georgia.

I Savannah ville vi äta sydstatsmat. Vi hade bokat in oss på klassiska Elisabeth on 37th och moderna The Grey. Den senare öppnades i december 2014 i en nerlagd busstation som renoverats till sin forna art décoglans.

Det var John Morisano som utan att riktigt veta vad han skulle göra med den, köpte byggnaden där Greyhound huserat från 1938 till 1964. Ungefär samtidigt var hans kvällslektyr boken Blood, Bones & Butter: The Inadvertent Education of a Reluctant Chef av Gabrielle Hamilton, kock och ägare av restaurangen Prune i New York. Mirisano kontaktade Hamilton och övertalade henne att hitta en kock som kunde göra restaurang av den gamla busstationen. Det blev Mashama Bailey, Hamiltons skyddsling och souschef på Prune som fick uppdraget.            

Drinkarna var både goda och speciella på The Grey.

På The Grey lagar Mashama Bailey sina versioner av sydstatsklassiker. Bailey växte delvis upp i Savannah och hon vet hur det ska smaka! I väntan på vårt bord slog vi oss ner i den separata bardelen där ett par hipsterkillar blandade goda och udda drinkar med ibland uppseendeväckande många ingredienser. När vårt bort var klart slog vi oss ner i den stimmiga matsalen och beställde. Jag började med kalvbräss som serverades med beurre blanc, bacon och brödsmulor. Fantastiskt gott!

Kalvbräss med beurre blanc, bacon och brödsmulor.

Det som gjorde kvällen på The Grey oförglömlig var huvudrätten som bestod av nötlever, sky och krämiga grits. Mashama Bailey vet verkligen vad hon sysslar med och comfort food blir inte bättre än så här! Jenny var också mycket nöjd med sin "Sizzling Smoky Pig with fried egg, hot buns and red pepper jelly". Lämna gärna förslag på en bra översättning på det i kommentarsfältet.

Fantastisk nötlever med sky och grits.

Till dessert blev Jen bjuden på kaka med ett ljus i. Jag som inte firade födelsedag beställde pekannötspaj som även den var mitt i prick. Hatten av för Mashama Bailey och The Grey!

Både till The Grey, till Hamilton-Turner Inn och till underbara Savannah återvänder vi gärna. Denna gång blev det bara två dagar innan det blivit dags för oss och vår Nissan att följa Ocean Highway längst atlantkusten norrut.

Hej då, fina Savannah!

Det räcker att köra över den tre km långa Talmadge Memorial Bridge som börjar inne i Savannahs stadskärna, innan man når gränsen mellan Georgia och South Carolina. Trots att vi befann oss relativt nära Atlanten såg vi inte skymten av hav under hela den två timmar långa bilfärden.

Dagens mål var lilla Charleston som kanske är mest känt för att det amerikanska inbördeskriget startade här. Det var 1861 när styrkor från konfederationen anföll och intog nordstaternas Fort Sumter i Charleston som kriget bröt ut.

Staden påminner en hel del om Savannah med sina gamla vackra sten- och trähus. Den stora skillnaden är att det hänger betydligt mindre Spansk mossa på träden i Charleston och att havet känns betydligt mer närvarande. Det förändrar stämningen fullständigt.

Vi lånade cyklar och tog en sväng genom centrum ner till White Point Garden vid kanten av Ashley River. Där tog jag en kort film på de vackra husen och den som vill får gärna följa med på en aningen vinglig tur.

Under vår cykeltur stannade vi till på den pyttelilla fisk- och skaldjursrestaurangen 167 Raw med bara två bord och några barplatser. Vi hade fått tips om att inte missa deras Lobster Roll och det är vi glada för. Fantastiskt bra i all sin enkelhet! Priset på mackan varierar beroende på dagens hummerpris. Vi betalade cirka 200 SEK. Till hummern drack  jag väldigt trevliga One Claw APA från lokala bryggeriet Westbrook Brewing Co.

Lobster Roll, chips och god APA på 167 Raw. Bästa lunchen!

På adressen 0 George St i Charleston ligger det lilla boutique-hotellet med samma namn - Zero George Street.  Det blev en självklarhet att det var i ett av de 18 rummen vi skulle boka in oss när vi såg kategorin Food i C.N. Travellers lista över de hetaste nya hotellen 2014. These hotels don't just promise a wonderful stay -- they also promise a spectacular meal. Here, the food is reason enough to go. Vem kan motstå något sådant?

Inte vi och Zero George Street gjorde oss knappast besvikna. Hotellet ligger i fem town houses med en gemensam gård. Ända ner på detaljnivå har ägarna Lynn Easton och Dean Andrews ansträngt sig för att göra boende här till något alldeles extra. Det gäller också restaurangen Zero Café där Vinson Petrillo lagar modern amerikansk mat och även håller matlagningskurser.

Middag på gården och behaglig temperatur trots att det var sent på kvällen.

Vi började middagen på Zero Café med tonfisktartar och ett glas cava. Jag var sugen på kött och till huvudrätt blev det därför en utmärkt hängmörad biff från Tennessee med endast lite söt lök och grönsaker som tillbehör. Strålande! Till detta drack jag Robin K Cabernet Sauvignon från Dry Creek Valley som tyvärr lämnade mig tämligen oberörd. Istället för dessert satsade vi på en söt, jättegod drink smaksatt med bland annat pop corn!

Natt i South Carolina och dags för lite sömn. Vårt rum var det
till höger på andra våningen.

Vårt nästa mål var Wilmington i North Carolina och vi fortsatte att följa atlantkusten norrut längst Route 17. Igen utan att se speciellt mycket av Atlanten. Det fick vi å andra sidan en hel del av när framåt eftermiddagen checkade in på Shell Island Resort i Wrightsville Beach. Från vårt rum var utsikten magnifik.

Tyvärr var vädret inte jättebra. Det hade regnat i stort sett konstant sedan vi lämnade Charleston och det fortsatte hela kvällen. Dagen efter var det bättre med sol men värmen från Georgia hade vi lämnat bakom oss.

Shell Island Resort som ligger på Harbor Island, en bit utanför staden Wilmington, är ett ganska märkligt bygge från mitten av 1980-talet. Det åtta våningar höga och ganska stora hotellet ligger i stort sett mitt på stranden, i ett villaområde!

Helt OK utsikt över Atlanten från vårt rum på åttonde våningen.

Inte bara hotellet utan också kvällens restaurang visade sig vara en något annorlunda upplevelse. Fiskrestaurangen Catch liggen nämligen helt oromantiskt granne med Leisure World Casual Furniture i något som närmast kan liknas vid ett industriområde i utkanten av Wilmington. Maten var det däremot inget fel på. Vi åt jättegod hummerslider med pommes till förrätt och när det blivit dags för huvudrätt jag slog till med crabcakes, potatispuré och champagne- och hummersås. Som en liten mellanrätt beställde vi också in Catch berömda sötpotatissallad som fullständigt levde upp till sitt rykte!

Crab Cakes med potatispuré och champagne- hummersås.

Efter en morgonpromenad på stranden hade det plötsligt blivit dags för den sista sträckan på vår lilla road trip. 60 mil motorväg som skulle ta oss tillbaka till Washington. Denna natt i DC bodde vi på stora och lyxiga Sofitel Lafayette Square, grannar med Vita Huset. Vi hann med en andra middag på Diakaya och det var precis lika bra som förra gången. Eftersom det var lördag var stämningen om möjligt ännu högre än senast.

Innan vi skulle gå ombord på flyget hem till Stockholm återstod bara att svänga förbi Circle Wine för att hämta den flaska vi beställt och sedan att lämna tillbaka bilen. Den hade utan några incidenter tagit oss 200 mil genom delstaterna Virginia, North Carolina, South Carolina och Georgia. En fantastisk upplevelse.

Tack för denna gång USA. Vi ses igen!

USA i mars 2015, del 1

I

I slutet av mars åkte Jen och jag till USA. Resan tog oss denna gång till den amerikanska östkusten. Vi landade och flög hem från Dulles International Airport i Virginia, strax väster om Washington DC.

Vi tillbringade några av resans första och den sista dagen i DC. Under resan Instagrammade jag en del om vad vi upplevde och framför allt, vad vi käkade! En av mina följare mailade en del frågor och jag har valt att besvara dem i ett par inlägg här på bloggen.

Låt mig börja med att be om ursäkt för de ibland taskiga bilderna. Som vanligt använde jag mobilkameran och ljusförhållandena var på vissa ställen mer än undermåliga för fotografering.

Förra gången vi reste till Amerika drabbades jag hårt av jetlag och även denna gång kände jag mig till en början ganska färdig. Detta hade jag kallt räknat med och därför hade vi varken bokat eller bestämt någonstans att äta middag första kvällen. Det gjorde att vi hamnade på Circa at Dupont, ett stenkast från vårt hotell, där jag beställde sliders med biff, lökringar och aioli på pepparrot och blåmögelost. Enkelt och gott och värt att hålla sig vaken för!

Petite Filet Sliders på Circa at Dupont.

Första morgonen i DC vaknade vi upp till snöstorm och bara ett par plusgrader. Det ändrades dock snabbt och när vi på eftermiddagen andra dagen dagen gav oss ut på en cykeltur hade det plötsligt blivit vår med strålande solsken och över 15 grader varmt.

Jag hade innan resan via Twitter kontaktat Martin Gelin som skrivit boken Den nya amerikanska maten: En resa genom världens roligaste matkultur (tillsammans med Emil Arvidson) och fått en hel del tips på restauranger i DC. Eftersom vi endast skulle vara i huvudstaden några dagar innan vi ställde kosan söderut hade vi bestämt oss för två av dessa. Dels moderna japanska Daiakaya i Chinatown, dels lika moderna men amerikanska Rose's Luxury på åttonde gatan i Eastern Market/Barracks Row i den sydöstra delen av staden.

Vi bokade snabbt ett bord på Diakaya men Rose's Luxury tar inte emot bordsbeställningar och därför lämnade vi en dag öppen. Vi förstod att det inte skulle bli helt lätt att få platser en lördagskväll men hade ändå vissa förhoppningar. De sjönk dock efterhand som resan närmade sig och Rose's Luxury dök upp i fler och fler media som en av USA:s för närvarande hetaste restauranger.

Jag studerar menyn på Elisabeth's Gone Raw. Vi var där ganska tidigt på
kvällen och även om matsalen ser tom ut på bilden blev det snart fullsatt.

Vi hade också bokat bord på Elisabeth's Gone Raw i downtown. En vegansk restaurang som serverar raw food och som endast har öppet en kväll i veckan. Restaurangen som drivs av Elizabeth Petty som också ligger bakom The Catering Company of Washington, erbjuder enbart en sexrätters avsmakningsmeny för $75 som ser olika ut varje fredag. Det går också att beställa vinpaket men vi bestämde oss istället för en flaska 2012 Marsanne från Qupé i Los Olivos, Kalifornien.

Självklart blir det en kompromiss med ett istället för fyra viner men vinet visade sig vara en riktigt hygglig sådan. Kompromiss alltså! Uppmärksamma läsare känner till att jag i största möjliga utsträckning undviker biodynamiska viner och vet att Qupé som numera ägs av Terroir Selections, drivs efter Rudolf Steiners uppenbarelser och påhitt. Jag har dock aldrig förnekat att biodynamiker kan göra utmärkta viner och ibland får smak gå före principer. Det är jag glad att de fick denna kväll.

En kompromiss till avsmakningsmenyn på Elisabeth's Gone Raw men
Qupé Marsanne visade sig vara en utmärkt sådan.

På Elisabet's Gone Raw är maten pureéad, pulveriserad, rökt, torkad, avfuktad eller helt obehandlad. Det smakade oerhört bra och vi blev imponerade av den uppfinningsrikedom och nya sätt att se på och behandla råvarorna som raw food rörelsen gett upphov till. Här finns mycket att hämta för oss som kanske inte är troende utan mer av mat och matlagningsintresserade flexitarianer.

Förrätt med bland annat drakfrukt, röd paprika och saffran på
Elisabeth's Gone Raw. 

Framåt huvudrätten - rökt tomatpaj med champinjon, mandel- och kummincrème samt rotselleri- och fänkålspurée, började metodens begränsningar framträda. En sexrätters fine diningmeny kanske inte är rätt forum för denna typ av matlagning? Även om smakerna är fantastiska inträdde en viss mättnad på avfuktad och puréead mat. Desserten bestående av pärontarte med kokos- och fruktglass kom därför som en positiv överraskning som gav oss tron tillbaka. Strålande gott och en skön avslutning på den sena kvällen!

Avsmakningsmenyn på Elisabeth's Gone Raw fredag 20 mars, 2015.

Ben's Chili Bowl är varken nytt eller hett men inte desto mindre något av en institution i Washington DC. framför allt för sin roll under upploppen som följde på mordet av Martin Luther King Jr i Memphis 1968. Ben's Chili Bowl besöktes då av såväl poliser och brandmän som av protesterande. Enligt legenden var det aktivisten Stokely Carmichael, vid denna tidpunkt en av ledarna i the Black Panther Party och med rötter i Trinidad (precis som restaurangens ägare Ben Ali) som undrade om restaurangen kunde ha öppet efter utegångsförbudet. Något man också fick tillstånd till.

Ben's Chili Bowl är ett av få hus i Shaw som överlevt både upploppen
1968 och senare ombyggnader av området. 

Restaurangen överlevde upploppen och även de stora ombyggnaderna av området Shaw under 1980- och början av 1990-talet då tunnelbanestationen U Street Station färdigställdes.

I dag är Ben's Chili Bowl mest känd för att den trots sin oansenlighet, då och då besöks av både lokala och globala kändisar. Det var här till exempel här som Nightlines Ted Koppel höll sin avskedsfest när han pensionerade sig från det populära programmet och efter Obamas besök 2009 äter hela hans familj gratis på Ben's Chili Bowl. Hur ofta de kommer att utnyttja det privilegiet återstår att se...

Ben's Chili Fries - Breakfast for Champions! Korven fick inte plats på bilden...

Vi var där för frukost och beställde Chili Dogs och Chili Fries med hett kaffe. Allt man behöver för att orka med en vårdag i Washington! Det smakade helt OK men som sagt, platsen är intressantare än maten.

Något besök på Rose's Luxury blev det tyvärr inte trots två försök. Restaurangen öppnade klockan 5 och vid första försöket var vi där en timme senare. Hovmästaren berättade att de första hade börjat köa redan 14.30 och att väntelistan var så lång att det inte fanns en chans att det skulle bli någon öppning under kvällen. Vi frågade efter alternativ i området och fick tips om Beucherts Saloon.

Bartenden på Beucherts Saloon blandade utmärkta drinkar.

Det visade sig vara ett utmärkt tips! Vi drack några fantastisk drinkar och jag åt en mycket god fläskrätt med sötpotatisdumplings, grillade äppleskivor och äpplesmör, bakade schalottenlökar och chili- och cidersky. Vansinnigt bra! Det var också på Beucherts Saloon som jag drack det godaste glaset vin på hela resan - en 2010 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från Ladera Vineyards.

Fantastisk saftig lokal gris på Beucherts.

För övrigt var det sisådär med vin på glas under i stort sett hela resan. Hela flaskor fanns det intressantare utbud av men sådana beställde vi inte lika ofta. Jag hade dessutom föresatt mig att passa på att prova vin från andra delstater än de klassiska på västkusten. Fast ärligt talat var till exempel Blaufränkisch från Finger Lakes eller rosa mousserande från North Carolina inte något som föll mig på läppen.

Kapitolium under renovering.

Självklart passade vi på att besöka en del sevärdheter när vi befann oss i USA:s huvudstad. Vi hyrde cyklar och tillbringade en eftermiddag i The National Mall med alla dess monument. Trots timmarna där, kändes det som om vi bara hann nosa på sådant vi sett i så många filmer och tv-serier.

Kapitolium med Senaten och Representanthuset var inte riktigt att känna igen. Domen var inpackat i byggnadsställningar och presenningar och höll på att restaureras. Inte heller Lincoln Memorial Reflecting Pool såg ut som på TV eftersom den saknade vatten. Lincoln själv var däremot sig lik även om det var betydligt fler människor och kollade på honom än när skummisarna på film stämmer träff nedanför hans stora skor.

Fabror Abbe

Den andra av Martin Gelins tips blev den enda restaurangen vi åt på två gånger. Diakaya är en ganska liten och väldigt högljudd restaurang med fokus både på mat och drinkar. Rätterna är ganska små och delas med fördel. Vid första besöket åt vi åtta men när vi återvände blev det tolv. Här finns helt enkelt så mycket gott att det är svårt att hejda sig. Att DJ:n dessutom spelade utmärkt, deep, old school vokal house gjorde att stämningen i lokalen hamnade på topp!

Jen på Diakaya med urgoda drinken Catching Flies som innehåller irländsk
whisky, flädervinäger, citron och apelsinblomshonung.

Kökschefen Katsuya Fukushima lagar mat med rötterna i Tokyo men med influenser från hela världen, framför allt USA och Mexico. På Diakaya var allt otroligt gott men värt ett extra omnämnande är till exempel brysselkålen med pork belly, den stekta enokisvampen med misosmör, den grillade bläckfisken med potatispurée, oxtungan med jalapeño och torskromspaghettin. Eller den grillade avokadon med ponzusås... Jag hade kunnat fortsätta men väljer att sluta här. Så mycket gott!

Japansk shishitopaprika med stekt ägg och ångad, krossad och lättfriterad
potatis med soyasmör och kryddig torskrom. 

Även om vi inte var i Kalifornien för att besöka vingårdar var jag så klart inställd på att handla några intressanta viner att ta med hem. Självklart sådana som inte är så lätta att hitta i Sverige. Jag hade tänkt mig att vara måttfull och planen var att handla två röda viner och att leta upp en butik som hade Hanzell Chardonnay. Ett vin jag nyligen provat för första gången och som jag tyckte var ganska fantastiskt.

Vinerna jag köpte på resan kommer med stor sannolikhet presenteras
mer ingående på bloggen någon gång i framtiden.

I slutändan blev det två cab, en pinot och en zin. Någon Hanzell hittade vi inte men Circle Wine & Spirits lovade att de kunde beställa en flaska som vi kunde hämta i butiken innan vi flög hem. Något de också lyckades med.

De fyra röda köpte jag i det välbärgade området Georgetown på MacArthur Beverages som hade ett mycket bra utbud av intressanta viner från Kalifornien. Dessutom var det tydligen rea på allt i butiken eftersom alla flaskor var märkta med röda prislappar. Hur som helst, jag fick ypperlig service av den brittiske butikschefen och i ett nafs var nästan hela reskassa bortblåst!

Det här var första delen av vår resa. I ett senare inlägg tänkte jag skriva några rader till vår lilla road trip som startade och slutade i DC och som tog oss genom Virginia,  North och South Carolina och in i Georgia. Läs del 2 här.

Japp, precis så roligt var det i DC!

2013 K Vintners Viognier Art den Hoed Vineyard

2013 K Vintners Viognier Art den Hoed Vineyard

Vårens överraskning på Sb:s hyllor kommer från Charles Smiths K Vintners. Jag tycker Viognier Van den Hoed Vineyards är Systemets bästa och roligaste vita vin på länge. För 175 spänn är det definitivt årets hittills bästa köp! Det finns i skrivande stund fortfarande en hel del flaskor kvar i Sb butiker runtom i landet.  

Det enda negativa jag kan säga om K Vintners Viognier Van den Hoed Vineyard är att det är en ganska otypisk Viognier. Att detta skulle vara negativt håller nog inte alla med mig om. Jag har förstått att det finns en hel del vinälskare som inte alls förstår charmen hos Viognier.  

900 flaskor 2013 K Vintners Viognier Art den Hoed Vineyard släpptes på Sb den 6 mars. Det är Handpicked som importerar vinerna från Charles Smith och K Vintners. Vingården ligger 400 m ö h i Yakima Valley, Washington State och planterades så sent som 2000 och 2006. Vinet gjordes på hela druvklasar och har jäst på sin egen jäst i neutrala fat med veckovis battonage. Alkoholhalten har hamnat på 14,2 procent.   

Vi lagar en enkel pastarätt med räkor, musslor och bläckfiskringar i en sås på vin och grädde. Det blir till och med bättre än förväntat! Dessutom fungerar maten strålande till det härliga vinet från Washington State. 

För att göra tillvaron ännu enklare denna fredagskväll har vi köpt Icas frysta skaldjursmix med blåmusslor, venusmusslor, räkor och bläckfiskringar. Att bläckfisk inte är ett skaldjur väljer vi att enbart notera*. 

Jag tvivlar inte ett dugg på att pastasåsen hade kunnat bli ännu bättre om vi köpt färska blåmusslor, handskalat räkorna, kokat fond på skalen och adderat t ex lök eller purjolök. Det får bli nästa gång. Nu var enkelhet och tidsbrist viktigare faktorer än hantverket. Vi adderade ändå lite lyx genom fantastisk, svindyr pasta från Rustichella d' Abruzzo.

Spaghetti med calamares, räkor och musslor  

4 port  

400 g spaghetti 

Salt 

1 paket a 350 g fryst skaldjursmix, tinad 

2 vitlöksklyftor, tunt skivade 

1 msk smör 

1 dl vitt vin 

2,5 dl vispgrädde 

1/2 dl bladpersilja, strimlad 

Vitpeppar 

Salt 

1 citron, skuren i grova klyftor 

Körsbärstomater  

Koka spaghetti al dente enligt anvisning på förpackningen var inte så noga när du silar bort kokvattnet. Någon halvdeciliter får gärna vara kvar. Stek vitlök och skaldjursmix på medelvärme i 1-2 min. Tillsätt vin och grädde. Höj värmen och koka upp. Stäng av plattan och låt såsen puttra vidare i ca 3 min. Smaka av med peppar och salt. Blanda såsen och persiljan i pastan. Servera med citronklyfta, svartpeppar och några körsbärstomater.   

*Bläckfiskar (Cephalopoda) är en klass inom blötdjuren.